Klämda mellan olika intressenter försöker många upphandlare hitta den gyllene medelvägen. Risken är att det inte blir rätt åt något håll, skriver Theres Klaar.
Frågar du en upphandlare vem dennes uppdragsgivare är blir svaret i de allra flesta fall arbetsgivaren, alltså kommunen, myndigheten och så vidare. Men så enkelt är det inte.
Offentliga upphandlare har också ett uppdrag gentemot medborgare och lagstiftare. Peter Ehn, doktor i statsvetenskap, har delat in tjänstemannaroller i olika grupper där upphandlare kan sägas befinna sig i skärningspunkten mellan klassikern och experten.
Klassikern sätter fokus på rättssäkerheten och medborgarnas likhet inför lagen. Klassikern har tillit till den formella regleringen, som ska tillämpas objektivt och opartiskt. Experten har många likheter med klassikern men lutar sig mer mot sin sakkunskap än mot lagarna. Upphandlare förhåller sig just dels till regelverket, dels till den goda affären.
Det gör också att upphandlarna stöter på särskilda problem när lagstiftarnas intressen krockar med arbetsgivarens eller medborgarnas krav. Tryckt mellan olika intressenter försöker många upphandlare hitta den gyllene medelvägen. Risken är att det inte blir rätt åt något håll.
Det rapporteras då och då i medierna om upphandlare som gått in i projekt som har varit klart olagliga därför att man värderat lojaliteten till arbetsgivaren högre. Trots att det för offentliga tjänstemän finns mycket större utrymme och lagmässigt stöd att agera i en sådan situation än för anställda inom den privata sektorn.
Du hamnar fel om du anser att upphandlingsavdelningen ska sälja in fördelarna med LOU till organisationen. Inom andra yrken som är styrda av lagar förekommer inte det behovet. Sällan hör jag personalavdelningar sälja in MBL eller kanslipersonal som känner sig nödgade att försöka övertyga medarbetarna om att det nog är bra med offentlighetsprincipen. Varför lutar sig inte upphandlaren lika tryggt mot lagen?
När några hojtar om budgetmässiga skäl och andra om kommunalt självstyre räcker det om vi drar oss till minnes regeringsformens inledande stycke där det står att den offentliga makten utövas under lagarna.
Man kan också gå så långt som Lennart Lundqvist, professor emeritus i statsvetenskap, som menar att tjänstemännen bör vara de som vaktar över att lagarna följs.
Detta eftersom mycket få beslut kommer till stånd utan att först passera tjänstemän med specialkunskaper inom området.
Upphandlare borde bli mer måna om att kräva åtgärder mot dem som inte följer lagen i den egna organisationen. Upphandlarkåren är lite för snäll.
Det finns många perspektiv på den här frågan. Jag saknar ett samtal om den komplexa yrkesroll som upphandlaren har. Den frågan borde diskuteras mer såväl lokalt som nationellt, både ur demokrati- och arbetsmiljösynpunkt.
Therese Klaar
upphandlingschef,
Ekerö kommun
Offentliga upphandlare har också ett uppdrag gentemot medborgare och lagstiftare. Peter Ehn, doktor i statsvetenskap, har delat in tjänstemannaroller i olika grupper där upphandlare kan sägas befinna sig i skärningspunkten mellan klassikern och experten.
Klassikern sätter fokus på rättssäkerheten och medborgarnas likhet inför lagen. Klassikern har tillit till den formella regleringen, som ska tillämpas objektivt och opartiskt. Experten har många likheter med klassikern men lutar sig mer mot sin sakkunskap än mot lagarna. Upphandlare förhåller sig just dels till regelverket, dels till den goda affären.
Det gör också att upphandlarna stöter på särskilda problem när lagstiftarnas intressen krockar med arbetsgivarens eller medborgarnas krav. Tryckt mellan olika intressenter försöker många upphandlare hitta den gyllene medelvägen. Risken är att det inte blir rätt åt något håll.
Det rapporteras då och då i medierna om upphandlare som gått in i projekt som har varit klart olagliga därför att man värderat lojaliteten till arbetsgivaren högre. Trots att det för offentliga tjänstemän finns mycket större utrymme och lagmässigt stöd att agera i en sådan situation än för anställda inom den privata sektorn.
Du hamnar fel om du anser att upphandlingsavdelningen ska sälja in fördelarna med LOU till organisationen. Inom andra yrken som är styrda av lagar förekommer inte det behovet. Sällan hör jag personalavdelningar sälja in MBL eller kanslipersonal som känner sig nödgade att försöka övertyga medarbetarna om att det nog är bra med offentlighetsprincipen. Varför lutar sig inte upphandlaren lika tryggt mot lagen?
När några hojtar om budgetmässiga skäl och andra om kommunalt självstyre räcker det om vi drar oss till minnes regeringsformens inledande stycke där det står att den offentliga makten utövas under lagarna.
Man kan också gå så långt som Lennart Lundqvist, professor emeritus i statsvetenskap, som menar att tjänstemännen bör vara de som vaktar över att lagarna följs.
Detta eftersom mycket få beslut kommer till stånd utan att först passera tjänstemän med specialkunskaper inom området.
Upphandlare borde bli mer måna om att kräva åtgärder mot dem som inte följer lagen i den egna organisationen. Upphandlarkåren är lite för snäll.
Det finns många perspektiv på den här frågan. Jag saknar ett samtal om den komplexa yrkesroll som upphandlaren har. Den frågan borde diskuteras mer såväl lokalt som nationellt, både ur demokrati- och arbetsmiljösynpunkt.
Therese Klaar
upphandlingschef,
Ekerö kommun
